Vill också passa på att dela med mig av en text som berörde mig

Jag var på väg till jobbet tidigt en lördagsmorgon. Du var på väg hem.
Har alltid uppfattat mig som den som säger ifrån. Minns jag läste för länge sen om en ensam tjej som avbröt en misshandel. Säkert trettio skinnskallar sparkade en kille som låg ner. Hon fick dem att sluta, förmodligen räddade hon hans liv. Sån vill jag vara.

Du tittar ner på dina fötter medan han sitter provocerande­ nära med sitt ansikte. Först uppfattar jag inte vad han säger, men ­sedan halvskriker han så hela vagnen hör vilka hemska saker han ska göra med dig, din äckliga hora. Jag tittar på byggarna på sätet bredvid, tre stora rediga karlar. De blänger på killen men ingen säger något. Du flyttar dig. Han följer efter.

Jag skulle tagit dig under ­armen och gått av med dig. Eller ringt polisen. Jag inser det när jag hör tunnelbane­dörrarna gå igen bakom mig. Ljudet från dörrarna dränks av Astrid Lindgrens Jonatan ­Lejonhjärta. Han säger att den som inte vågar, Skorpan, den är ingen människa, utan bara en liten lort.

maria.ringborg@dn.se

Hur skulle man själv agera? Efter att ha läst denna är nog chansen för min del lite större att jag vågar göra det som är rätt.


Kommentarer
annaa

åå.. så fint:(

2011-03-07 @ 11:32:56


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

impulss

Följ inte den stig som leder någonstans. Gör istället en ny stig och lämna ett spår efter dig

RSS 2.0